Ännu en reseblogg

Everest, inte märket på stadium utan berget!

 

2 veckor uppe bland bergen i Himalaya, det var minst sagt en upplevelse! Vi var tvungna att flyga från Kathmandu till en liten stad bland bergen som heter lukla.

Lukla är känt för 2 saker, där man börjar de flesta trekkar i Everest regionen och för att ha världens farligaste flygplats...

 

Själva flygplanet är ett liten 20 manna plåtburk med väldigt erfarna piloter.

Landningsbanan dock, den är väl ca 100 till 150 meter lång, avslutas med en bergvägg eller ett stup, beroende på om du landar eller drar därifrån...

 

eftersom ni ser detta så överlevde vi iaf..

 

vi sov i så kallade te hus med små rum gjorde av plyfa, inte en tillstymmelse av värme förutom en liten kamin dem drar igång i matrummet när dem ser att den sista människan har fryst fast i golvet. Det kostade typ ingenting att bo där men det tog dem igen till råge på att vi åt mat, ibland kostade det mer än 5 gånger så mycket som i Kathmandu.

Men så kostar ju också transporten upp till alla hus.

 

Och dem som bär upp alla grejer till de olika byarna är bärare, yaker , åsnor och en blandras mellan ko och yak.

bärarna, som diffar i åldern mellan 5 och 85 år, bär upp till 100 kg på ryggarna ända upp till base camp!

jag tyckte det räckte med 10...

 

vi hade strålande solsken alla dagar upp, kunde inte bett om bättre väder, vi fick en snödag när vi gick ner, det snöade i 12 timmar och det kom ca 25 cm, men det blev ju hur härligt som helst att trampa runt i dagen efter när allt var vitt...

Temperaturen var ca 20 grader på dagarna när solen smekte kroppen, när den gick i moln och ner dock så blev det mellan nån minus längst ner till ca 30 minus sista natten!

 

Det är svårt att förklara hur allt ser ut, men jag hade inte förväntat mig den stora skillnaden mellan flora och väder. Vi gick igenom 4 årstider på 2 veckor.

Från startpunkten när det var soligt och sommarlikt till vårblommor som knoppar ut lite högre upp till absolut vinter med massa snö högst upp.

 

Det var helt fantastiskt, riktigt jobbigt och svinkallt!

Det var nog den längsta trekken vi kommer göra, även fast det finns många som vi vill komma tillbaka och göra. Men det blir så fruktansvärt kallt på kvällarna och du fryser dygnet runt, nåt som i alla fall jag blev lite trött på i slutet.

 

Själva trekken heter ju Everest base camp trekk och man går där alla som har varit på toppen gått och man möter expeditioner som ska upp till toppen (dem människorna måste ju förövrigt var precis dumma i huvudet! 2 veckor upp till base camp för att sen sitta och bli helt slut i huvudet i 2 månader där uppe innan dem gör sista veckan upp till toppen och kanske inte kommer ner igen, om dem ens kommer upp...och pricken över i:t...dem måste pröjsa minst en halv miljon kr också...var...) det är en speciell känsla.

 

själva base camp är dock inte höjdpunkten på trekken, det är Kala Pather, en topp på 5550 meter med den bästa utsikten över de flesta av alla världen högsta berg! magiskt! och sinnessjukt jobbigt!

 

Det känns lite overkligt att det nu är avklarat och vi är tillbaka nere i värmen och kaoset av Kathmandus trafik.

 

En oförglömlig vandring till världen högsta berg.