Ännu en reseblogg

Hej alla där hemma,

Idag åkte dem… just nu känns det faktiskt bokstavligt talat, FÖRJÄVLIGT!!! 


Hemlängtan? Ja, vad är egentligen hemlängtan? Det är nog en väldigt personlig fråga… när jag har hört att människor har hemlängtan kan jag tyvär inte förstå hur det känns. Och ibland tycker jag bara att det är larvigt att nästan vuxna människor kan längta hem, jag vet att det låter som att jag är väldigt tragisk och inte har något att längta hem till, men det är tyvärr så jag känner, ibland tycker jag att det är väldigt skönt att slippa må dåligt av att längta hem, men ibland så skulle jag också vilja göra det.


När Filip och Frida sa att det ska bli så skönt att komma hem så kräktes jag nästan, för känslan av att komma hem till elände, vardag och rutin känns så långt borta och egentligen är det inte så jag vill leva.


Men! Idag är nog en av mina värsta dagar i mitt liv… jag vet inte hur mycket jag har gråtit idag…( och jag gråter faktiskt nu när jag skriver i detta nu)


Som sagt så har mina kamrater och min flickvän som jag älskar över allt, åkt hem idag, eller rättare sagt inatt, kl 05.00 åkte dem från hotellet och lämnade mig där…sen dess har jag suttit och funderat på hur jag ska få allt att gå ihop och om jag kommer att hålla tills jag åker hem…jag vet att det bara är en månad tills jag kommer hem och att jag förmodligen bara kommer att må så här fruktansvärt dåligt idag eller några dagar framöver.

Och om den där fruktade hemlängtan som tydligen drabbar alla homo sapiens och är en riktig svaghet hos människor och kan få även den starkaste personen att skaka och gå under isen, den! Den har jag nu känt på och det är som sagt en fruktansvärd känsla.


Just nu vill jag bara boka ett direktflyg hem så fort som möjligt. Men jag vet också att jag inte vill det innerst inne, och jag har faktiskt redan bokat både flyg fram och tillbaka från burma och en flygbiljett hem, så skulle jag bara skita i allt det och boka ännu en ruskigt dyr flygbiljett hem idag så skulle ju alla pengar vara bortkastade…

Jag får helt enkelt dra mig i kragen och rycka upp mig och sen se det från den ljusa sidan:

Jag kommer ju faktiskt att åka hem inom kort…

Att vara borta från den man älskar i några dagar är inte så farligt, det har jag varit massor av gånger, eftersom att jag vet att det bara tar en eller max ett par dagar tills jag får se henne igen. Men! Idag blev jag ledsen och började längta efter henne så fort hon vände ryggen mot mig, eftersom att jag vet att det är lite mer än en månad kvar till jag får se henne igen…DET SUGER!!!

Den här resan har förändrat mig på så många olika plan som jag inte ens visste fanns där. Vi har till exempel bott ihop nu, 5 månader, 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Ja det sätter sina spår när det helt plötsligt bryts av bara så där. Till och med Filip och Frida saknar jag! Det är ju dock inte så konstigt med tanke på att det är vi 4 som har varit med varandra hela tiden…

Jag vet att Frida och jag har gått varandra på nerverna så många gånger att det inte ens går att räkna på miniräknare…men när man tänker på det så beter sig syskon som lever ihop också så!

Filip och jag har inte umgåtts så otroligt mycket innan denna resa och visst kände vi varandra men inte som bästa kompisar gör. Men på dem här månaderna har han faktiskt (du får tycka annat och säga emot nu om du vill) men jag känner att han har blivit mer som en bror, inte bror som i syskonbror, men ni förstår, mer än en kompis.

Och Alex, ja min älskade flickvän som jag älskar över allt annat, vi har bott ihop, ätit ihop och delat på allt. Vi har varit sjukt förbannade på varandra, vi har varit otroligt glada och skrattat med varandra men mest av allt så har jag njutit varje sekund med henne. Under den här resan har vi nog kommit ännu närmare varandra än innan, om det ens går…

Men nu har dem åkt hem och nu saknar jag allt som jag har nämnt tidigare i texten, och jag skulle göra vad som helst för att allt skulle komma tillbaka igen.

Men jag ska försöka göra min sista tid på andra sidan jorden till en lika stor upplevelse som innan och försöka njuta den sista tiden och inte vara ledsen över det jag inte kan göra någonting åt.

 ~Allt har sitt slut~